EFTERLYST 21:00
SE DEN FULLSTÄNDIGA INTERVJUN MED LINDA CHEN'S FÄSTMAN IKVÄLL KLOCKAN 21:00 I EFTERLYST PÅ TV3 !Är det han? Tror du på hans berättelse om att han vaknade upp bredvid sin fästmös döda kropp?
"Unga kriminella mår dåligt"
"Psykoser är tio gånger vanligare bland unga kriminella än bland andra ungdomar.
Det visar en rapport från forskare vid Karolinska sjukhuset som samarbetat med kolleger i Oxford. Rapporten visar bland annat att diagnoser som ADHD och depressioner är 2-5 gånger vanligare bland unga kriminella än bland andra jämnåriga, skriver Svenska Dagbladet.
Det är första gången någon gjort en sammanställning av det som vårdfolk misstänkt länge: att unga kriminella mår psykiskt dåligt. 25 rapporter från olika länder ingår i sammanställningen, men Sverige finns inte med.
- I princip alla studierna kommer "vår" del av världen. Det finns ingenting som tyder på att situationen är påtagligt annorlunda här, säger psykiatern Niklas Långström till Svenska Dagbladet."
Ja, så stog det på MSN nyheter idag. Windows Live Today fönstret kom upp när jag startade och loggade in på msn, där jag såg rubriken; Unga kriminella mår dåligt.
Länk: http://nyheter.se.msn.com/article.aspx?cp-documentid=9177586
Ja, rubriken lyckades locka mig den här gången. Men inte för att den lät vidare intressant, utan för att den lät så sjukt orealtisktisk och idiotisk. Förstår ni varför? - Kanske inte. Men min förklaring var den, att det där är väl ändå ingen jävla nyhet. Dessutom är det i mina ögon självklart, att unga kriminella mår dåligt.
Jag citerar: "Det är första gången någon gjort en sammanställning av det som vårdfolk misstänkt länge: att unga kriminella mår psykiskt dåligt."
Är det någon mer än jag som reagerar på det där?
Vadå första gången som någon sammanställt det? Unga kriminella har väl alltid mått sämre, jämför med deras jämnåriga. Antingen har dessa journalister nyhetstorkaoch psykiatierna har slutat tagit sömnpiller, eller så är det helt enkelt så att... någonting inte riktigt stämmer. Det har varit självklart hela tiden, varför ser inte psykiatrierna det ? Är det inte de som i första hand som borde se det? Jo jag vet, att nu har de ju sett det, och de har märkt det tidigare, det s.k "vårdfolket" har ju också sett det, men liksom.. Om dessa "vårdfolk" (vad är det för jävla ord? Jobbade jag inom vård skulle jag inte vilja bli nämd som vårdfolk.) nu befarat/märkt/misstänkt det så länge, varför har ingen gjort något då? Är det ens fysiskt möjligt med dagens forskare
psykiatriker att det ska kunna ta så lång tid att komma på det? Det tror jag inte riktigt på. Jag menar, så lång tid som det tagit, kan det inte ta att forska fram en sådan här sammanställning.
Kanske är det lathet, kanske är det brist på utbildning, kanske är det något annat. Men hur sannolikt låter det då? Hur bra är det för vår värld, om det ska ta så många år att komma på en sådan självklar sak?
Det jag antagligen försöker säga mest är att, den här nyheten är för det första ingen nyhet.
Nyheten i själva texten är väl att det är första gången som någon sammanställt att det är såhär, men.. Är det en nyhet som man vill höra egentligen?
Första gången som någon sammanställt det som vårdfolket länge misstänkt .
Plastikoperationer ?
Är det att lyckas när man syns i Café? Är det att lyckas, när man får sitta i tv-intervju för något s.k fjortisprogram om hur man ångrar sig att man opererade brösten, om hur nöjd man är med vissa bilder i vissa tidningar?Är det att lyckas när folk världen över ser en som ett objekt, ett foto i en tidning, en kropp som folk kan sitta och kåta upp sig till ?
Det är många tjejer idag som har idoler. Idoler som inte riktigt... är bra idoler. Idoler var midjemått mäter under normalt, med bröst pushade med silikon, läppar plumpade med botox och överkonsumtion av läppglans.
Ofta vill man efterlikna sina idoler, och hur bra är det att efterlikna en sådanhär människa?
Man börjar med att känna sig fet. Man ser i tidningar och på tv hur smala och söta dom här små Barbie-dockorna är, (förlåt för uttrycket, men ärligt talat så börjar vissa av dessa "idoler" likna barbies.) och sedan ser man ner på sig själv. Flickorna kan ha helt normala kroppar, ha en bra vikt med ett bra BMI, men enligt tv och tidningarna, så är de feta. Du vet likaväl som jag att det är såhär många tänker, de ser sig själv som feta när de jämför sig med dessa plastikopererade flickor.
Samtidigt menar jag inte att det är dåligt med plastikoperationer. Natasha Peyre berättade om sig själv och sina bröst på tv-programmet Dolce Vita, och hon sa något i stil med att, hon måde så dåligt över att hon kände sig platt då hennes bröst inte var särskilt "utvecklade", eller som hon sa, att de var små. Hon tjatade och tjatade om att få operera sina bröst, och när hon fyllt 16 började hennes pappa att ge med sig, då han såg att hans dotter mådde så dåligt över hur hon såg ut. Natashas mamma var dock helt emot idén. När Natasha fyllde 17 år gick hennes pappa med på att betala en plastikoperation för hans dotters bröst.
Hade Natasha väntat med operationen, om hon tänkt på det idag när hon är runt 22 år, så vet hon inte säkert om hon hade opererat sina bröst.
Förr användes plastikoperationer mest till att "rätta till" personers kroppar som varit med om te.x olyckor, eller haft någon medfödd sjukdom och så vidare, idag verkar det faktiskt vara så att det främst utförs plastikoperationer för förbättringar på kroppar som redan ser vackra ut , och är normala. Det är ju på ett sätt faktiskt ganska bra att den här möjligheten finns, att finns det folk som mår dåligt, verkligen mår dåligt över hur de ser ut, så finns det hjälp att få, via dessa operationer. Det är även bra på ett annat sätt, att detta finns, då det sker olyckor och finns sjukdomar som kan förändra kroppens utseende drastiskt, där har man då en chans att se "okej" ut igen, via en plastikoperation. Plastikoperationer är alltså ett sorts hjälpmedel. Ett dyrt sådant.
Men allting har negativa sidor. Tänk på bieffekterna och riskerna man tar när man genomgår en plastikoperation. Det är en väldigt smärtsam process, när ärren ska läka och svullnader ska gå ner och så vidare, det är väldigt höga infektionsrisker, och ibland vet man inte hur huden reagerar på dessa operationer. Ibland händer det att operationer eller själva läkningsprocessen går fel, en operation är aldrig förutsägbar ! I dessa fall kan jag säga, att resultatet inte blir vackert. Ärr kan bli infekterade och bli riktigt ordentligt äckliga, och förstöra hela området kring ärret. Man har sett där läppförstoringar gått fel, och läpparna ser ut som om de blivit stuckna av en svärm med getingar, och läpplinjerna blir sneda och man kan få sprickor och så vidare, och så vidare. Kan det gå så illa på grund av ett ynka litet läppingrepp, så kan ni ju gissa hur illa det kan gå, när man genomgår större ingrepp ?
Sen har vi ju det här med flickornas stora idoler. Brösten som blir allt större och större, läpparna som plumpas, alla rynkor som försvinner spårlöst med lite hjälp av några sprutor botox, midjorna och magarna som liksom, försvinner in i tomma intet, - eller inte. De åker ut genom en slang, ner i en tillbringare. Med rent fett i. Fettet som man ska ha kvar, (sålänge man inte lider av fetma eller övervikt, då hjärtat inte mår så bra av för mycket fett.) sugs liksom ut , och bort. Många tränar ju även bort sina magar och midjor och allt "onödigt" (enligt dem) fett. Visst är det bra med träning, men som många gör, svälter sig och tränar stenhårt, är ingen bra kombination. Det finns något som heter äta nyttigt och utföra lagomt mycket med motion, sådana som tränar på elit, hårdtränar ju , men inga särskilt många av dagens "Living Barbiedolls" är elitidrottare, de skaffar oftast en personlig tränare som lär dem hälsosam motion, vilket även vi enskilda individer kan göra. Dock är bröstförstoringar, läppförstoringar, ansiktslyft och annan liknande "fixplastikkirurgi" inget som kan göras med hjälp av bra mat, motion och träning.
Försök iallafall att tycka om er själva, i spegeln, se extra åt det ni är nöjda med på er kropp. Ljug inte för er själva nu, ni vet lika väl som jag att sanningen är, alla ser någonting på sin kropp som de är lite mer nöjda med.
Vad tycker ni om plastikoperationer?
Linnea Öhman - 15 År:
Jag tycker det är otroligt onödigt med plastikoperationer. Liksom vad är det för mening ? Varför kan man inte acceptera hur man ser ut? Jag skulle aldrig göra en sån operation hur ful jag än känner mig. Men jag trycker inte ner någon liksom för att dom gör det. Det är ju deras val liksom men jag tycker att det är onödigt.!
Maria Ahlin - 16 År:
Plastikoperationer , ja eller nej ?
Enligt mig så tycker jag att man ska vara nöjd med sin kropp som den är.
Men jag vet också att många lider av hur de ser ut. De går och mår dåligt varje dag.
I dessa fall tycker jag att plastikoperation kan vara en lösning men jag skulle undvika det så mycket som möjligt och försöka ändra inställningen hos denna person istället.Simon Landberg - 19 År:
Har man en missbildning så ja.. Då tycker jag man ska ha rätt att få det åtgärdat (gratis) resten är ju upp till den enskiljda individen :) jag skulle dock ALDRIG vilja göra nå sånt.. men är den man blev född som.
Oscar Tolnay - 17 År:
Jag menar... Det finns ju inte nåt som är direkt negativt med det egentligen.. Vissa sjukdomar ,t.ex. de som har stora tumörer i ansiktet, (elefantmannen) skulle ju inte överleva om de inte funnits "plastikoperationer" , sen sådana som har blivit gravt brännskadade kan ju också bli räddade av så kallade plastikoperationer... men jag vet inte om de var nå sånt svar du var ute efter...
Thomas Stabforsmo - 17 År:
Det är onaturligt och ser konstigt ut.
En stor mängd av dagens alla Living Barbiedolls - förebilderna till flickorna, dricker vääääääldigt mycket. Ta en kik på Paris Hilton, Nicole Richie (som nu är mamma på heltid. Men ni har sett hur smal hon har blivit?) Carolina Gynning och såååå vidare, alla har vi läst om deras festkvällar. Har vi inte sett det i Aftonbladet, har vi läst det i tjejtidningarna eller sett det på till exempel Entertainment Now på MTV. Hur vackert är det här egentligen, när celebsen ska stappla sig hemåt, vi har alla sett bilderna, vi har sett, hört och läst om händelserna.. Många i vår ålder dricker också, minst lika mycket. (Däremot inte lika dyra drinkar, och vi sprutar inte heller ner varandra med Champagneflaskor för 15.000 var och varannan helg, och tur är väl det.) Jag har hört om vänner som varit med om olyckor och behövt sjukhus, (då om olyckan skett under vissa högtider), så kan det ibland ta en väldigt lång tid för att ens komma in genom sjukhusets dörrar. Många sjukhus och akutmottagningar blir fullproppade med berusade och alkoholförgiftade ungar. Ja, ungar. Många dör en för tidig död på grund av alkoholen också, och man trasar sönder sig själv så mycket när man dricker så sjukt mycket. Vad har fört alkoholen längre ner i åldrarna? Är det föräldrarna? Är det omgivningen? Eller är det idolerna..?
Det vet inte vi, men man kan gissa sig fram. Många tycker man är cool när man dricker. Precis som sina äldre förebilder. Sina älskade, älskade Barbiedolls.
Vi har hört kändisar stå och predika om hur mycket vi borde älska oss själva, att vi ska acceptera hur vi ser ut, att alla är vackra och så vidare, men vilka kändisar är det som säger det här? Det är till stor del, en alldeles för stor del, dessa människor som genomgått plastikoperationer som bedjar, "Älska er själva."
Varför ska vi älska oss själva om inte ni kunde det utan hjälp av kirurger och skalpeller ?
Okej för att många möjligen älskar sin kropp mer efter plastikkirurgi (nu pratar vi skönhetsoperationerna i stil med bröstingrepp o.s.v.), men när deras plastik-ansikten berättar för oss att vi ska älska våra kroppar, så är det nästan som att de uppmanar en liksom, "Operera er vackra!" Men visst.
Vissa vill kanske bara väl .
Nu ska jag inte säga att jag påstår att jag är helt emot detta med plastikkirugi, jag har tänkt mycket på det själv, fixa näsan och möjligen en fettsugning. Ett mindre plastingrepp. Men inte hade jag tänkt bli någon Barbiedoll för det.
För nej aldrig, aldrig ska jag sitta i tv och prata om mina bröst, bröst som då folket älskar, bröst som man kunnat se i alla möjliga sorters tidningar, nej aldrig, ska jag sitta och skryta om, vilken underbar Barbiedoll jag är. Aldrig.
Monday Morning
Näe, jag vet att det inte är Måndag, och att det inte heller är morgon.Men jag satt och lyssnade på Eva Cassidy´s verision av "Somewhere over the rainbow", och någon hade kommenterat med texten: "Monday morning. Listening to this rendition always lifts my spirit...at least after a little bit of a cry. Thanks Eva" Så kom jag att tänka på Måndag morgon på mitt sommarlov. När det börjar på riktigt alltså, efter att jag jobbat färdigt, och efter Norge-resan och när allt har lugnat sig. När jag kommit över chocken från att jag slutat nian och känner att jag verkligen har sommarlov, då jag ska sitta på balkongen med en kopp te, runt klockan nio, halv tio på morgonen.. Känna solen kyssa mina kinder, kanske ha någon bra bok brevid mig på bordet, typ "Da vinci koden" eller "Syskonkärlek"... Eller någon annan av de nya böckerna jag fått. Hm... Blir nog inte "Syskonkärlek", den har jag nog hunnit läsa ut då. Iallafall.. På mornarna är det ju lite sådär småsvalt på vår balkong, så även fast solen steker, så kommer det vara en behaglig värme. Höra det svaga mullret från vägarna brevid, eller kanske kika in i fönstrerna från huset mitt emot,.. Har aldrig sett något spännande hända innanför dom där fönstren. Bra det kanske. Men en och annan pensionär som vattnar sina blommor är ju gulligt att se. Men att sitta där utan att vänta på det där klockslaget som kommer då jag vet att jag ska göra något, sitta och stressa med den där tekoppen, även fast man vet att man hinner dricka upp den även om man dricker sakta, stressa för att man vet att ma nska iväg på något såntdär viktigt. Men att slippa den känslan. Ja.. Det ska bli min Måndag morgon. Hur är eran?
Faktiskt, om jag ska vara ärlig, så känner jag inte riktigt av sommarlovet än. Sen jag slutade, torsdagen för två veckor sen, så har jag festat och jobbat. Hela tiden. Nu slutar jag ju jobba på Torsdag, sen ska jag dansa hela midsommarhelgen, (börjar på Torsdagen med lilla midsommar på Åsgårdarna eller nåt såntdär.) och förhoppningsvis hinna med någon middag och någon fest.. Och sen är jag ledig en vecka, och sen direkt efteråt... Åker jag till Norge och dansar med massa andra länder. (Ska bli fränt, men GAH så jobbigt.) Sen när jag kommer hem, då, då kanske jag känner av det här nedrans sommarlovet. Dessutom, så har jag ju gått runt med höstjacka idag, det lblåser och är allmänt kallt i luften, det regnar hela tiden till och från, vilket det gjort några dagar nu, men första veckan på lovet var ju fantastisk. Vilket väder ! Men nu är det borta,. Dock så hoppas jag att det kommer tillbaks, det fina vädret alltså, tills jag kommer hem. Och att det är vackert väder i Norge, jag vill inte dansa på en arena i regn. Det blir ju som de där fotbollsmatcherna, när gräset blir plaskigt och fruktansvärt halkigt. Jag tänker inte , inte, inte halka. Och jag antar att inte särskilt många andra vill det heller. Iallafall, åter till ämnet, vädret när jag kommer tillbaks. Jo, fint väder får det allt ta och bli. - Typ snart.
Ändå.. kanske jag känner av sommarlovet, men inte på samma sätt som förut. Jag har inte, eller aldrig någonsin umgåtts så mycket med andra vänner, eller vänner överhuvudtaget som jag gjort den här sommaren, på så kort tid. Det har gått två och en halv veckor på lovet, och jag har knappt varit hemma en hel dag,. Jag har varit ute med vänner, eller varit ute på egen hand. Ja.. Ensamt känns det ju inte precis. - Kärleksmässigt så känns det ensamt. Men vänskapligt sett ,så har jag aldrig haft så många vänner som jag har nu. Och statistiskt sett, så har det aldrig någonsin i mitt liv skett så mycket under så kort tid. Jo, det är sant. Mitt liv förändrades stort, med stormsteg, på bara de här veckorna. Ja, så lång tid har det faktiskt inte gått. Lite otroligt. Nästan så jag kan kalla det mirakel, men det gör jag inte. Brukar vara något så religiöst inblandat i sånahär mirakel. Jag ser inget som helst religiöst i det här. Kanske man ska tacka Gud för det som hänt, men jag vet att det är jag själv som gjort så att livet förändrats, inte Gud. Jag tackar mig själv och de som hjälp till att förändra mitt liv, helt enkelt. Smart va?
Utkast: Livet förändras för varje steg du tar
Bara för att Sverige vinner matchen mot Grekland, och för att den där efterfesten spårar ur, och för att den där vännen begår självmord, och för att du skaffar en partner, så förändras ditt liv. Men det där kanske inte är så bara ibland. Jag, liksom du, vet själv vad det finns för saker som verkligen förändrat våra liv.Faktiskt, så måste jag erkänna, att jag har svårt för att säga "Det där förändrade mitt liv". Men varför då egentligen? Det är ju trots allt ganska vackra ord, och de betyder mycket. Ja, det ska jag berätta nu. Hoppas det ger dig en tankeställare.
Nu påväg hem från Helen så blev jag lite tankspridd. Jag hade varit hemma hos henne och sett på EM-matchen, Grekland-Sverige, och Sverige vann. 2-0, om ni missat det. När jag väl trampade där på vägen så började jag gråta. Vettefan varför, men jag gjorde det iallafall. Jag tänkte på niorna, och på Klockarskolan och alla andra, och på Rättvik, helt plötsligt. Jag pratar ofta om hur Rättvik förändrade mitt liv, alla vännerna jag fick, alla Kungsörarna jag lärde känna, till exempel. Ja, det gjorde ju det. Förändrade mitt liv.
När vi säger att något/någon/några förändrat våra liv, så nämner vi det som märkvärt förändrat livet. Något som vi vet att vi kommer tänka på långt efteråt, något man minns. Det jag ska säga nu kanske du tycker är fånigt, men det var det här jag tänkte på. Livet förändras för varje steg du tar. Inte bara bildligt, skriftligt, bokstavligen eller drastiskt eller kraftigt, utan, det bara gör det. Förändras liksom. Fotbollsmatchen tog slut och Sverige vann, Sverige är med och får fortsätta spela om den stora vinsten. Det blev dags för mig att börja dra mig hemåt,. Hade jag suttit hemma hade jag inte sett matchen alls. Sverige hade ju ändå vunnit, och spelat vidare, det spelar ju ingen roll om jag ser den hemma eller inte. Hade jag suttit hemma hade jag inte gått hem ifrån Helen, då hade jag inte skrivit det här blogginlägget i huvudet, och inte heller kommit hem och satt mig vid datorn för att skriva ner det. Redan där har mitt liv förändrats. Du hade ju inte kunnat haft någon minsta möjlighet att sitta och läsa det här som du läser nu, om jag suttit hemma, istället för att ha gått och sett fotboll hos Helen. Redan här har även ditt liv förändrats, för att göra det lite knepigare för dig, du hade ju inte läst det här, som jag tidigare nämnde, du hade gjort något annat. Ditt liv har förändrats. Efter det här inlägget kanske du tänker på det en stund. Jaa, jag vill inte tjata mer faktiskt, för jag antar att resten förstår du själv. Minsta lilla förändrar ditt liv.
Bröllop, dop, partnerskap eller husköp, är exempel på större saker som sker i livet. De större förändringarna. Att sluta nian, var för mig en jävligt stor förändring. Ni som känner mig vet allt. Heh. Iallafall. Men varför tänker vi bara på de stora förändringarna? Nog för att de ger mest intryck och behöver mest uppmärksamhet, okej för att det låter logiskt för många, och det gör det för mig med. Men det är så mycket vi glömmer bort att tänka på! Ioförsig, så är det ganska skönt att slippa tänka på vissa saker. Jag tänker på allting hela tiden, på vilken innebörd en viss grej kan ha, och på folks signalement, och massa onödiga tids-/energikrävande saker, vilket är fruktansvärt jobbigt ibland. Samtidigt kan det dock vara ganska spännande ibland. Däremot så önskar jag att jag kunde tänka mer normalt ibland. Jag blir så starkt deprimerad över vissa tankar, som egentligen inte alls har med mig att göra. Men plötsligt är jag inblandad, för att jag tänker djupt över det. Ni kanske inte förstår vad jag menar, men det är fruktansvärt jobbigt att tänka sådär mycket iallafall. Som ni kanske sett själva så blir mina seriösa blogginlägg ganska långa ibland, där ser ni resultatet av lite för mycket tänkande. Drygt att läsa kanske. Men jag måste göra av mig med tankarna någonstans, och ni väljer ju själva om ni vill läsa eller inte. Men nu känner jag att vi glider ifrån ämnet lite. Det här blev ju inget vidare långt inlägg, men jag hoppas ni förstår innebörden av det budskap jag försöker visa.
Tack.
Utkast: När jag skriver Utkast framför huvudrubriken på bloggarna, så betyder det att de inte är riktigt färdiga än, att det kan komma att bli en fortsättning!
Utkast: Religion
Religion - Ja, vad är det egentligen? Vad betyder det för dig, och vad betyder det för andra?
Det är ju en såndär evighetsfråga. Evighetsfråga är en sådan fråga som ingen har svar på, och aldrig kommer få.
Möjligen någon vacker dag långt bak, eller fram i tiden, så finns svaret. - Eller? Vad tror du?
Det finns så många olika religioner. Vi har ju dom mest kända, Kristendomen, Buddhismen, Judendomen, Hinduismen och så vidare. Dock så finns det väldigt många religioner som inte vi känner till. Många har sina "egna" religioner, där personen/-er i fråga tror på egna sorts "Gudar", egna histiorier, som kristendomen har bibeln, har dessa religioner sina egna skrifter. Jag minns själv när jag var liten, frågan är hur många egna religioner jag har haft, haha. När jag trodde jag var magisk, och bad till någon sorts gud/gudinna, där jag kunde hämta kraft, och skrev texter som inte fanns eller var förståeliga (då bokstäverna bestod av kurviga streck. Sådana man använder när man inte kan skriva, helt enkelt.). Men nog om mig. Frågan är egentligen, vad tror du på? Jag som är född inom kristendomen, bär ett kors i guld och är konfirmerad, vet ändå inte vad jag tror på. Visst kan en bön eller två rabblas upp ibland, när man känner sig sådär otroligt liten och klen. Men om det är Gud jag ber till, det vet jag inte. Hur gör du?
I bibeln och överallt står det att Jesus/Gud sade: Behandla alla lika
Men.. Varför står det då att man skall be till Gud, den högre makten? Men hurfan, ursäkta språket, ska man kunna behandla alla lika om Gud själv, som uttalat orden om hur man ska behandla folk, påstår att Gud är en högre makt? När det sägs att man ska be till Gud, Gud är en högre makt, Gud är högre än alla andra bla,bla bla, och åter bla. Hur går det ihop? Det är ju som om jag skulle säga: Man får inte slåss! Samtidigt som jag står och pucklar på en annan människa. Hur jävla klyftigt och sammanhängande tycker du att det låter? Det där känner jag att jag vill ha hjälp med. Kan någon som kan mycket om det här ämnet berätta lite om hur det egentligen är , för mig? För hur det där hänger ihop vill jag verkligen veta.
Enligt judisk tro så föds människan god. De säger att gud har skapat livet gott för vi ska kunna njuta och glädjas. Fan, vad härligt det låter då. Tänk på buddhismen, som måste verkligen se efter vad de gör, de buddhister som lever i Ulvshyttan i gamla skolan (ombyggt till tempel) får inte äta om ingen åker dit och ser till att de får mat. Varför? Ni vet, de får möjligen ta ut maten och köra in den i micron, men längre än så kommer de inte. De bara får inte äta maten, om den inte blir serverad till dem. Varför vet jag inte riktigt. Vet ni? Judendomen säger även att när Messias kommer så tar allt våld och alla krig slut, allt ont försvinner och alla orättvisor ska redas ut, när Jesus kom till jorden så skedde det inte särskilt mycket, därför kan Jesus inte vara Messias. Lite rörigt det där, men jag undrar jag.. Från judendomen till kristendomen, vad gjorde Jesus , egentligen? Nu får ingen ta illa upp eller bli arg, för jag har inte formulerat mig färdigt än. Jo, vad gjorde Jesus för jorden, för mänskligheten? Ja, hela historien om korsfästelsen och lärjungarna och återuppståndelsen känner vi till, men egentligen, på riktigt alltså., Kan någon snäll vettig människa ge mig en ingående förklaring på vad Jesus verkligen, verkligen gjorde här på jorden?
Har ett papper här som jag fått från skolan, källan är Graffitti, GP:s ungdomsavdelning. Där står det en text om vilken gud ska man tro på? Så längst ner under varje stycke om olika religioner står det namn på olika kändisar som hör till just den religionen. Under hindusimen står: Apu i Simpsons. HAHA. Islam: Zinedine Zidane (JÄVLA CPNAMN!) Buddhismen: Orlando Bloom, Uma Thurman, Judendomen: Jerry Seinfeld, Scarlett Johanson, Ateism: Ingmar Bergman, Christer Fuglesang (han som flyger runt i rymden borde väl ändå tro på Gud, han hälsar ju nästan på Gud där ju. Om man får skämta lite om det hela.) och så självklart allas kära Robert Aschberg. Men under kristendomen då? Carola Häggkvist. Hur jävla seriöst låter det. Nej, jag skämtar inte! Blir det storm över det jag skriver nu då får det vara så. Carola Häggkvist, av alla stora kändisar, så väljer de att skriva överreligiösa oseriösa plastdockiga Carola. Varför, varför, varför. That really gives us a face. Nu är detta på inga som helst sätt påhopp mot Carola, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.
Vad händer när man dör? I kristendomen begravs vi i kistor (oftast) eller så kremeras vi, (bränns). I de andra religionerna skrivs det om varför man begravs på det och det sättet, som i Islam, där man begravs med ansiktet vänt mot Mecka. Men, varför begravs då vi "kristendomare" (för att få det att låta lite roligt.) i kistor? Va? Vad har det med att vi kommer till himmelriket, helvetet eller skärselden att göra? Jag fattar inte! Kristendomen kommer/har växt upp ur judendomen, och även i judendomen begravs de döda i kistor, men jag har ännu inte funnit något om varför vi läggs i kistor. Är det någon annan som vet? Isåfall så vädjar jag till allmänheten: Berätta det för mig.
Vem hade du varit om du inte var i den religionen du var nu? Om du är född i Islam, och plötsligt "byter" till Hindusim, till exempel. Inom Islam där du ber vid de fem bönetiderna, - varje dag, så byter du, där inom Hinduismen själva går till olika tempel och ber, och det finns olika tempel för de olika gudarna, och hinduen som individ väljer själv vilken gud den har som främst. Hur skulle det vara? Vem skulle du bli? Jämför själva, kristna som buddhister, judar eller ateister, go for it ! Berätta gärna för mig hur ni tänkte och vad ni jämförde med.
Ateister tror inte på någon gud. Men ateism är ju ändock någon sorts religion. Finns det dem som inte tror på någon religion alls, dom som inte tillhör någon religion? - Ja, gör det säkert. Vissa gör det frivilligt, som ateister, andra inte. Men ateist och att inte tillhöra någon religion alls kan ju inte vara samma sak, tycker jag iallafall, vi har säkert delade åsikter, men jag tycker inte det.. Ateism har ändå med gudar att göra, eftersom ateister inte tror att det finns någon gud och att det inte är någon gud som skapat världen, så det är ju.. liksom.. En religion i sig, att inte tro på någon gud. Eller, vad tycker ni? Ateism har ju ett namn, ja, - ateism heter ju ateism. "Tillståndet" har ändå ett namn, man tror inte på någon gud, då är man alltså ateist, (ordet ateist låter nästan lite hatiskt tycker jag, ett ganska starkt ord.) Men om man inte riktigt vet vad religion är, och om man inget vet om sin släkt och familj, eller om man inte vill tillhöra någon religion, men man kanske tror på någon gud, som inte så många andra känner till, eller om man ligger någonstans mittemellan två eller flera religioner, vad är man då, och vad hör man till för något då?
Vart ska man ta vägen när man inte vet vart man ska ta vägen till ?
Life´s moving on. Unfortunatly, it´s moving on without me.Where do they wan´t you to go, when they ask you to leave?
Where do they wan´t you to go when they know that you don´t know where to go?
What do they wan´t when they ask you to leave,
Where do they wan´t you to go?
En bra fråga är ju vilka som är dom. Men det vet bara du. Varenda människa har ett "dom" inom sig, du vet vilka de är.
Allting går vidare, men jag står kvar på samma plats, som om jag vore rädd för att förändras. Men när saker som sker i livet bara sveper förbi, hur kan det då förvänta sig att man ska hinna med?
Det liksom, sveper förbi, hejar, dunkar en i axeln och sveper sedan vidare. Så står man där med blåmärket på axeln och undrar vem det var som just hälsade. Egentligen. Och när det bara sveper förbi sådär så blir det så att
vissa saker missar man, vissa saker undanhåller folk för en, andra saker ser man, andra upptäcker man,. Vissa saker försvinner, vissa saker dyker upp. När det går så fort, som om det sker med meningen att det ska gå så fort, varför förväntar alla av en att man ska hinna med?
När folk pratar med mig, eller snarare, när jag berättar något för folk, måste jag då innan jag inleder en vanlig konversation berätta och förklara i detalj om alla saker som jag förstår, som personen i fråga då inte behöver förklara för mig sedan? När folk säger saker till mig som är som en jävla självklarhet så blir jag lite sur. Men visst, personen jag talar med vet ju såklart inte att jag förstår det, men VISSA SAKER, är självklara för tamejfan vem som helst som har en "färdig" utvecklad hjärna. (Med detta menar jag då att yngre personer kan ha svårare att förstå.) Och när personen i fråga säger en sådanhär sak till mig, så säger jag till att , jamen, jag vet det där redan, det är ganska självklart för mig. Då blir personen sur. OCH DET ÄR INTE EN PERSON utan det är hur många som helst som blivit sura när jag säger att jag vet redan. Jag ber om att slippa agera vuxen. Men jag är ändå 15, snart 16 år, vissa saker är förståeliga ändå! Ni förklarar och säger att ni vill berätta det ena och det andra för mig så att jag ska slippa agera vuxen, men samtidigt idiotförklarar ni mig totalt genom att förklara saker för mig som om jag vore näst intill helt dum i huvudet? Snälla, snälla, snälla! Bara ge er!
Och ni som är vuxna då. Ni då. Hur känner ni när en översittare kommer och förklarar något för dig som är en ren självklarhet för en stoooor massa olika åldersgrupper? ´
Hur känner ni när någon kommer och förklarar för dig att jorden är rund?
Påstå inte att det där var ett dumt exempel, för isåfall missuppfattade du det hela. Jorden är rund. Det vet vi båda två, och alla andra. En ren självklarhet alltså.
Så känns det för mig, och säkerligen många andra i min ålder, som blir idiotförklarade. Att någon förklarar för mig att jorden är rund. Någon där ute som känner med mig? Eller emot mig? Sääääg tiiiiiill.
Hela den här jävla grejen känns som E.T phone home typ.
Jag kommer återigen in på det här med hur ofta vuxna förnedrar de yngre. Visst, många har surat ihop över det här, och tycker att jag borde väl kunna se någonting från de vuxnas sida. Och jag menar, är det någon här som påstår att jag inte gör det? Är det säkert. Men faktiskt, jag tänker mig för, det är ju därför jag sitter här och i stort sett debatterar med mig själv, om vad ungdomar förstår och inte förstår, och hur de vuxna tänker och inte tänker.
Men ibland så undrar jag faktiskt hur vi tänker. Allihop. De vuxna är ena riktiga jävla idioter ibland, ganska ofta, samtidigt som min åldersgrupp, ungdomarna, också kan vara riktiga jävla idioter. På sätt och vis går det dock inte att säga såhär, eftersom vi är så olika utvecklade, de vuxna har levt längre än oss och är då automatiskt utvecklade på ett annat sätt, och dom växte upp under andra förhållanden än vad vi gjorde. Till exempel. Jag säger inte att dom är smartare eller dummare, observera det. Jag säger inte heller att vi är dummare, eller smartare. Observera även det.
Jag blir så förkrossad över att uppmärksamheten går till föräldrarna och de vuxna som måste, eller blir tvingade till att ta hand om oss. Vad menar jag med tvingade? Jo, många känner innerst inne så ibland. "Jag är tvungen att ta hand om det här." , "Jag är tvungen att göra det här", o.s.v. Jag vet mycket väl att ni tänker så. Inte alla, det sa jag inte. Men många. Troligen så har väldigt många, kanske alla, tänkt så någon gång. Vi är en stark börda för samhället. De vuxna är också en jäävligt stor börda. Men jag menar inte att någon av dessa grupper är större eller mindre bördor, men det jag vill försöka säga är.. Egentligen. Uppmärksamheten går idag till de vuxna som arbetar med ungdomarna, b.la föräldrar, lärare, politiker, ungdomsförbund och så vidare, och så vidare. Hur mycket uppmärksamhet får vi egentligen? Jag, och min ålder? Jag har många gånger varit med om att jag fått den här känslan att man måste vara över 20 för att bli tagen seriöst av någon som är äldre/vuxen. Det är många ungdomar som varit med om det här, vi läser om det i tidningar, dagstidningar, kvällstidningar, ser och hör det på nyheterna, överallt ! Men vilken uppmärksamhet får det? Ingen vidare större cred precis. Det märks inte lika väl som andra saker, eller hur?
Jag känner mig så nedtryckt av att inte få märkas, få vara lika mycket värd som en vanlig "arbetarkvinna" i dagens skandalösa samhälle.
Jag gräver mig djupt in i all denna sörja. Jag kallar samhället för "Dagens skandalösa samhälle", nästan så att jag tillochmed tänker döpa det till dagens skandalösa jävla samhälle. Det finns många vuxna som känner att de också vill ha mer uppmärksamhet. Uppmärksamhet för att de tar hand om oss, tar hand som samhället, bygger upp samhället. Ja, sådär värst mycket utan de vuxna skulle vi ju faktiskt inte vara. De gör vårat samhälle, de får uppmärksamhet som de ska få, de märks, de syns, de hörs.
De trycker ner ungdomarna, skyller 80% av städernas kriminalitet på ungdomarna. Det är så, vi står för mycket av all kriminalitet, men vilkas fel är det? Eller så kanske man inte ska säga, men på grund av vad och vilka är det? Varför är vi de som står för kriminaliteten?
Vi får inte höras. Säger vi emot blir det rubriker om ungdomar som gjort uppror. Vi rasar mot samhället.
Det gör vi inte alls! Vi vill bara märkas, visa att finns, att vi inte är bara kriminalitet, misshandel, våld och droger.
Vi är så mycket mer, som jag tidigare nämnt, så är vi Er och samhällets.. Framtid.
Du, vi och ungdomarna
Idag så lät jag läsarna bestämma topics åt mig. Dessvärre blev svaren att jag skulle skriva om alla möjliga saker inom sex. Ehum. Låter ju oerhört bra, verkligen. Men sen kom Bee med världens bästa topic. : Ungdomar, barn och äldre människor - hur smarta dom är! Jag känner att jag inte kommer kunna skriva så mycket om alla tre åldersgrupperna, så därför bestämmer jag mig för att skriva om ungdomarna. Tack Bee !Se på oss. Vilka otroliga saker vi skapar och gör egentligen. Vi går i skolan, som idag bara blir hårdare och hårdare, och lärarna bryr sig inte alls lika mycket som de borde om eleverna. Eleverna börjar tappa motivationen, de blir trötta, många blir att inte alls må bra, och hemförhållanden (som även det idag blir hårdare och hårdare) gör att vissa elevers psyke långsamt trasas sönder. Detta tar inte lärarna hänsyn till. De pucklar på eleverna med alla möjliga sorters uppgifter, och helt plötsligt när det närmar sig slutet på terminerna, då sätts det en jävla massa prov.
Varför sprider inte lärarna ut proven, så att både lärare och elever får det lättare? Lärarna får mindre att rätta, och eleverna får mindre jobb. Det är prov, efter prov, efter prov. Fattar de inte?
Jag personligen har stått och gråtit inför mina lärare om proven, hur nära jag varit att hamn på Individuella programmet i gymnasiet, pga att min lärare i matten har sabbat mina betyg i matte totalt. Nu kämpar jag för att hålla mitt "Godkänt" vid liv.
Men det är inte bara vi niondeklassare som råkar ut för krockar bland vanliga prov och nationella prov,. Det är alla andra klasser från fjärde årskursen upp till nian. Proven sätts alltid på slutet av terminen. Många lärares ursäkt till detta är att, jamen, det vi har prov på blir vi inte klara med förns i slutet på terminen iallafall? - Jo, det blir vi visst. Det är hetsarbete som gäller i alla olika kapitlen i de olika ämnena. Ni vuxna som då gick i skolan förr. Vad fan vet ni om hur det är att vara vi idag? Alltså, inget elakt menat, men ärligt talat, ni säger att ni förstår oss. Men ni vet verkligen inte. Ni kan inte påstå att ni förstår att vi har det jobbigt , men att vi ska kämpa ändå. För ni förstår inte. Ni kan förstå att det är jobbigt på det sättet att ni själva gått i skolan och det är det gamla vanliga, men hur mycket vet ni om vad som sker bakom skolans stängda dörrar? Era barn säger mycket, men inte allt. Och vissa saker vet vi ingenting om, vi elever, men det sker ändå. Ni kanske inte förstår vad jag menar nu men, lärarna och andra arbetare på skolorna går inte korrekt efter de s.k "vägar" som de ska gå. Men vem gör det egentligen. Inte ett företag är felfritt tror jag.
Men ungdomar är så jävla smarta, men det är väldigt ofta som de blir hindrade från att utföra det de vill. Många har drömmar om att få hjälpa människor i andra länder, att rädda människor, andra vill hjälpa samhällena att bli bättre, andra vill skapa och så vidare, men vi går förlorat om så mycket, eftersom det är så otroligt sällan som vi blir trodda på. Vi blir inte stöttade vi får INGEN SOM HELST SUPPORT! Folk tror oss inte, "Jaja, visst, kul för dig, lycka till." Säger man med en väldig ironi, till oss. Det känns. Vuxna och äldre blir inte riktigt utsatta för samma sak lika ofta idag. Klart att det händer, det sker ju hela tiden, men inte på samma sätt. Dessutom är det ju en otrolig skillnad mellan vi ungdomar och vuxna. Vi tänker inte på samma sätt, känner inte på samma sätt, e.t.c. e.t.c. Ni fattar. Det är ofta ni vill att vi unga ska agera äldre än vad vi är , agera på ett sånt sätt vi inte ens har förmåga till att göra. Vi är unga fortfarande, men även för att vi visar oss smarta och duktiga, så är vi inte i den åldern som vi kanske kan likna oss att vara, så ni kan inte puckla på oss med massa uppgifter såhär. Vi ska hjälpa till i hemmet, vi ska ta hand om skolan, det finns tillochmed elevers föräldrar som blir förbannade om inte eleven kommer hem med MVG:n i fickan. Vilken press sätter inte de vuxna på sina barn?! Men samtidigt, så vi barn/ungdomar sätter en jävla press på de vuxna också. De ska uppfostra oss och de tar hand om oss och så, det får ni ju en jävla cred för, vilket ni ska ha också. Men vad får vi cred för egentligen? Vad berömmer ni oss för? Vad ger ni oss i gengäld för att många av oss gråter sig igenom skoltiden, skär sig fram för att hålla sig vaken, kämpar starkt,. Vissa går ju fram via glädje, och det är ju bra, dom har en sådan tur, de ska också ha cred, för att dom är starka nog att gå framåt genom skolåren med ett leende på läpparna!
Förstår ni vart jag vill komma?
Ge oss tillbaka, eller dela med er, av den uppmärksamhet ni stulit från oss
Vi är smartare än ni tror, vi är er framtid
tell me we´ll see eachother in another life
Jag har bestämt mig för att skriva om en psalm. Eller psalm och psalm, våra konfirmander sjunger den hela tiden vid olika högtider. Iallafall, jag tänker skriva om den för att ge en råare feeling över hur det är idag egentligen, i vårat, vi ungdomars samhälle.
Här är originaltexten:
Du har aldrig begärt av mig att jag ska skriva kärlekssånger
Du har aldrig begärt av mig att jag ska måla ditt porträtt
Du har aldrig begärt av mig att jag i ångest skuld och ånger
jämt ska veta det som är riktigt och alltid tro det som är rätt
Får jag hålla din hand
Får jag kalla dig vän
Får jag dela ditt ord och din tro?
Får jag komma ibland till din blomstrade äng där ett frö av förlåtelse gror?
Jag har aldrig begärt av dig att du för mig ska gå på vatten
Jag har aldrig begärt av dig att du ska göra det till vin.
Jag har aldrig begärt av dig att du ska tända sol om natten.
Nej, det enda jag har bett om är att få tro att jag är din.
Får jag hålla din hand
Får jag kalla dig vän
Får jag dela ditt ord och din tro?
Får jag komma ibland till din blomstrade äng där ett frö av förlåtelse gror?
Min verision:
Du begär hela tiden av mig att jag ska skriva ditt livs historia
Du begär hela tiden av mig att jag ska måla ditt porträtt
Du begär hela tiden att jag i ångest skuld och ånger,
jämt ska veta vad som är riktigt, och alltid tro det som är rätt.
Kan du släppa min hand
Kan du släppa mig fri
Kan du dela mitt ord och min tro?
Tror du att du kan komma ibland till min blomstrande äng där ett frö av förlåtelse gror?
Jag begär aldrig av dig att du för mig ska gå på vatten
Jag begär aldrig att du ska göra det till vin.
Du har alltid begärt av mig att jag ska tända sol om natten
Men det enda jag kan be om, är att få känna att jag är fri.
Kan du släppa min hand
Kan du släppa mig fri
Kan du dela mitt ord och min tro?
Tror du att du kan komma ibland till min blomstrande äng där ett frö av förlåtelse gror?
Det är här någonstans ni ska börja fundera på vad ni tycker, och sen skriva ner det i en kommentar.
Hum.
Nu var det ett tag sen jag bloggade. Huhu. Solen skiner, snart är det Rättvik och Jason Mraz är så jävla bra.Pappa och Love är på femstjärnigt i Sundsvall. Imorgon har vi nationella prov.
Ja, det var ett tag sen sist. Men jag har varit så jävla seg och inte orkat. Jag har hela tiden tänkt på att jag måste blogga, "bloggångest" som det med så fina ord kallas. Jag vet att det inte är bara jag som känner det, jag har hört ganska många andra säga samma sak. Hahaha, bloggångest. Gud så patetiskt. Nu sitter jag iallafall här och bloggbloggbloggar. Stereon står på höööööööög volym med Rix FM spelandes. Jag har plockat in all, all disk i lägenheten och proppat in det i diskmaskinen. Ska bara äta dagens "Familjen Dafgårds-mål", och sen är diskmaskinen full!
Nu undrar ni varför jag är lat och äter Familjen Dafgård mat. Men det är för att min käre pappa och min bror har åkt till Sundsvall med jobbet och nu bor dom på hotell. Femstjärniga Scandic. Deras rum har utsikt mot havet, i närheten finns SPA-avdelning etc, det är fusk. Så pappa köpte så snällt hem massa rätter och kämnade en 500-lapp, ifall det skulle bli knapert med mat. Förresten, så plingade just micron, (som i övrigt har värmt mitt Familjen Dafgård mål.)
Gårdagens Familjen Dafgård mål: Fläskkarré - Stekt fläskkarré med sommargrönsaker, sås och stekt potatis.
Dagens Familjen Dafgård mål: Farmarbiff - Färsbiff med tärnad potatisw, morot, rödlök och skysås.
Till detta dricks ett glas kall lättmjölk och äts en hårdrutsmörgås från Wasa.
Snart ska vi till Rättvik, gänget & jag. Det ska bli riktigt kul, jag fick placera ut konfirmanderna ! Hahah, det var trevligt. Man kände att man har lite mer makt nu. Ehum. Vi får ledigt från skolan 28-30 April, känns skönt. Eller aa, vi får halvdag den 28:onde, eftersom vi ska åka runt klockan fyra, och 9A slutar typ kvart i. Själv slutar jag kvart i tre, men jag bad om ledighet ändå. För trevlighetens skull. Hahaha.
Imorgon börjar jag 08.20 uppe med Niclas, då har vi som missat nationella proven i Engelska (hör och läs- förståelsen) "restarbete", vi ska göra proven då. Den lektionen är slut 9.40. Klockan 10.00 har jag muntliga nationella prov i matte, sen efter det har jag lunch, tror jag. Sen har jag muntliga nationella prov i engelska, den lektionen slutar 12.45. Jag har alltså nationella prov hela förmiddagen. Sen är det elevshow samtidigt. Så jag missar halva träningen. Suck -_-' Men ärligt talat så tror inte jag att det blir någon elevshow i år. Vi har liksom imorgon på oss att planera, sen har vi två gånger till på oss att ordna rekvisita, sätta roller, träna och sätta upp scensättningen och ljus och allt. Jag och några till, tror fan inte att det kommer gå i år. Våra pojkar skulle aldrig dra en balett i trikåer tex, som dom gjorde förut. Nej, det går inte. Gud. Jaja. Så är det, vi är bara sämre än dom.
Wish me goodluck.
Jag är så jävla less på att vara kärlekskrank.
Kärlek kom till mig
Little T
