Tell me dear.. What's your secret ?
FÖRHANDSVISNING AV KAPITEL - EPILOG
Blod. Hon hängde där, med en vacker festklänning som hon använt den där kvällen till ära. Sminket som hon så länge stått och lagt på, var förstört, utsmetat. Hennes tårar hade format hemskt sorgliga mönster längsmed hennes kinder. Den vackra uppsättningen som hennes frisör hjälpt henne med, var inte längre värd att kalla frisyr.
Så blek, så smal. Efter månader av tystnad, hängde hon här, i en olåst lägenhet. Det var meningen att man skulle finna henne såhär. Hennes händer, hårt bundna , båda handlederna var brutna. Nacken likaså. Runt halsen hängde inte längre hennes dyra pärlor.. Nu hängde där en hårt åtdragen snara.
- Du håller i för hårt, snälla släpp. Låt mig hälla upp mer vin.
- Men raring.. Inte ska du väl vara sån nu? Känns det inte bra? sa han, och tröck sig mot henne bakifrån.
- Men du, aj, vänta lite, viskade hon, med osäkerhet i rösten och ett nervöst fnitter.
- Kom här, nu ska vi ha kul, viskade han tätt intill hennes öra. Han höll hårt om hennes axlar, vände på henne och lyfte upp henne på köksbänken.
- Nej, vad gör du? Inte nu, inte här. Jag vill inte! Hon känner hur paniken stiger inom henne. Hur ska hon ta sig ur det här? Han är lång, stark, vältränad.. Hans händer klämmer hårt om hennes lår och vägrar släppa taget. Det gör ont.
Han sliter i hennes klänning, allt ska av. Han tar henne hårt, hon låtsas njuta, men medans hon lutar ansiktet mot hans axel, så faller hennes tårar, och hon snyftar tyst.
Kvällen tar slut, hon vill bara att han ska gå. Hon kysser honom, med förtvivlan, knuffar ut honom genom dörren och säger att hon ringer honom.
- Hon har inte ens tagit hans nummer, och han inte hennes. Aldrig, aldrig ska han få komma tillbaka in genom den där dörren.
Tell me dear.. What's your secret ?
Han satt som vanligt vid det lilla fiket och drack sitt kaffe. Läste tidningen, precis som vanligt.Ingen förändring sen senaste gången han var där, tidningen - lika ointressant som alltid, kaffet, lika värmande och uppiggande, precis som igår, och alla andra dagar.
Denna Tisdagseftermiddag orkade han inte anstränga sig för att läsa artiklarna ordentligt, eller för att lugnt och sansat bestämma om kaffet var väl gjort, eller bara något ihopslängt snabb-blask. Men vad gjorde honom så onormalt oanständigt trött denna Tisdag?
Kanske jobbet.. Det nya fallet tog musten ur var och en som var inblandade i fallet, allt de kom fram till, ledde ändå bara tillbaka till samma punkt de befann sig på i början. Det kändes som om allting cirklade runt, runt, runt i en ond cirkel.
För den delen så var det nog inte riktigt bara det nya fallet som tröttade ut Wilbur Jones.
Hans lilla smutsiga, grå lägenhet behövde verkligen ett mirakel, eller något åt det hållet. Mjölkförpackningarna blir allt fler, och alla dessa påsar med gamla chokladbiskvier han inte orkat ätit upp, snart kommer han kunna bygga hus med mjölkförpackningar som byggstenar och de halvtorra biskvierna med smält choklad som fog.. Eller. .. Han skulle lika gärna kunna bygga en hög mur istället, så att han hade en anledning till att stanna hemma om dagarna.
Visst, han skulle troligen, antagligen och ganska definitivt förlora jobbet. Men vem behöver ett jobb när man bor instängd i en äcklig lägenhet, med en mur för dörren?
Vardagsrummet, till bredden fyllt med papper, viktiga papper, nersöglade, flottiga och äckliga, såg inte längre ut som ett vardagsrum. Snarare som ett slabbigt kontor, tillhörande en kriminalare som inte riktigt kan konsten att städa.
Ja, precis, ett kontor tillhörande Wilbur Jones. Inte mer med det.
Wilburs kontor på jobbet såg ungefär likadant ut, kaffekoppar överallt, några få koppar med gamla earl grey påsar i, och såklart papperspåsar innehållandes halvätna chokladbiskvier. Skrattretande.
Wilbur är 28 år, fortfarande ung, men hans liv lever som om han vore så mycket äldre. I dagarna finns inga större förändringar.. Han går till jobbet varje morgon vid klockan nio, lunchar med sin kollega och gode vän Charlie Stone vid 12.30 snåret. Jones beställer våfflor, och Stone beställer vegetariska vårrullar. Stone är vegan, medans Wilbur inte gärna tackar nej till en fläskig köttbit. Efter lunchen återgår de till arbetet, och vid 17.00 fikar de tillsammans inne på jobbets fikarum. Runt halv sju snåret brukar Charlie börja vandra hemåt, medans Wilbur stannar till tio, halv elva många kvällar. Sakta tar han på sig sin kappa, tänker efter lite för att se om han kommer på något innan han i sakta mak går hemåt.
Väl hemma tar han sig en kopp kaffe ur sin fortfarande väl fungerande kaffemaskin, ser på kvällsnyheterna för att sedan läsa lite på fallet. Det är sällan Wilbur kommer i säng innan halv två på nätterna..
