TovehTyckerOm

Vart ska man ta vägen när man inte vet vart man ska ta vägen till ?

Where do they wan´t you to go, when they ask you to leave?

Where do they wan´t you to go when they know that you don´t know where to go?

What do they wan´t when they ask you to leave,

Where do they wan´t you to go?

En bra fråga är ju vilka som är dom. Men det vet bara du. Varenda människa har ett "dom" inom sig, du vet vilka de är.


Allting går vidare, men jag står kvar på samma plats, som om jag vore rädd för att förändras. Men när saker som sker i livet bara sveper förbi, hur kan det då förvänta sig att man ska hinna med?
Det liksom, sveper förbi, hejar, dunkar en i axeln och sveper sedan vidare. Så står man där med blåmärket på axeln och undrar vem det var som just hälsade. Egentligen. Och när det bara sveper förbi sådär så blir det så att

vissa saker missar man, vissa saker undanhåller folk för en, andra saker ser man, andra upptäcker man,. Vissa saker försvinner, vissa saker dyker upp. När det går så fort, som om det sker med meningen att det ska gå så fort, varför förväntar alla av en att man ska hinna med?

När folk pratar med mig, eller snarare, när jag berättar något för folk, måste jag då innan jag inleder en vanlig konversation berätta och förklara i detalj om alla saker som jag förstår, som personen i fråga då inte behöver förklara för mig sedan? När folk säger saker till mig som är som en jävla självklarhet så blir jag lite sur. Men visst, personen jag talar med vet ju såklart inte att jag förstår det, men VISSA SAKER, är självklara för tamejfan vem som helst som har en "färdig" utvecklad hjärna. (Med detta menar jag då att yngre personer kan ha svårare att förstå.) Och när personen i fråga säger en sådanhär sak till mig, så säger jag till att , jamen, jag vet det där redan, det är ganska självklart för mig. Då blir personen sur. OCH DET ÄR INTE EN PERSON utan det är hur många som helst som blivit sura när jag säger att jag vet redan. Jag ber om att slippa agera vuxen. Men jag är ändå 15, snart 16 år, vissa saker är förståeliga ändå! Ni förklarar och säger att ni vill berätta det ena och det andra för mig så att jag ska slippa agera vuxen, men samtidigt idiotförklarar ni mig totalt genom att förklara saker för mig som om jag vore näst intill helt dum i huvudet? Snälla, snälla, snälla! Bara ge er!
Och ni som är vuxna då. Ni då. Hur känner ni när en översittare kommer och förklarar något för dig som är en ren självklarhet för en stoooor massa olika åldersgrupper? ´
Hur känner ni när någon kommer och förklarar för dig att jorden är rund? 
Påstå inte att det där var ett dumt exempel, för isåfall missuppfattade du det hela. Jorden är rund. Det vet vi båda två, och alla andra. En ren självklarhet alltså.
Så känns det för mig, och säkerligen många andra i min ålder, som blir idiotförklarade. Att någon förklarar för mig att jorden är rund. Någon där ute som känner med mig? Eller emot mig? Sääääg tiiiiiill.
Hela den här jävla grejen känns som E.T phone home typ.

Jag kommer återigen in på det här med hur ofta vuxna förnedrar de yngre. Visst, många har surat ihop över det här, och tycker att jag borde väl kunna se någonting från de vuxnas sida. Och jag menar, är det någon här som påstår att jag inte gör det? Är det säkert. Men faktiskt, jag tänker mig för, det är ju därför jag sitter här och i stort sett debatterar med mig själv, om vad ungdomar förstår och inte förstår, och hur de vuxna tänker och inte tänker.
Men ibland så undrar jag faktiskt hur vi tänker. Allihop. De vuxna är ena riktiga jävla idioter ibland, ganska ofta, samtidigt som min åldersgrupp, ungdomarna, också kan vara riktiga jävla idioter. På sätt och vis går det dock inte att säga såhär, eftersom vi är så olika utvecklade, de vuxna har levt längre än oss och är då automatiskt utvecklade på ett annat sätt, och dom växte upp under andra förhållanden än vad vi gjorde. Till exempel. Jag säger inte att dom är smartare eller dummare, observera det. Jag säger inte heller att vi är dummare, eller smartare. Observera även det.

Jag blir så förkrossad över att uppmärksamheten går till föräldrarna och de vuxna som måste, eller blir tvingade till att ta hand om oss. Vad menar jag med tvingade? Jo, många känner innerst inne så ibland. "Jag är tvungen att ta hand om det här." , "Jag är tvungen att göra det här", o.s.v. Jag vet mycket väl att ni tänker så. Inte alla, det sa jag inte. Men många. Troligen så har väldigt många, kanske alla, tänkt så någon gång. Vi är en stark börda för samhället. De vuxna är också en jäävligt stor börda. Men jag menar inte att någon av dessa grupper är större eller mindre bördor, men det jag vill försöka säga är.. Egentligen. Uppmärksamheten går idag till de vuxna som arbetar med ungdomarna, b.la föräldrar, lärare, politiker, ungdomsförbund och så vidare, och så vidare. Hur mycket uppmärksamhet får vi egentligen? Jag, och min ålder? Jag har många gånger varit med om att jag fått den här känslan att man måste vara över 20 för att bli tagen seriöst av någon som är äldre/vuxen. Det är många ungdomar som varit med om det här, vi läser om det i tidningar, dagstidningar, kvällstidningar, ser och hör det på nyheterna, överallt ! Men vilken uppmärksamhet får det? Ingen vidare större cred precis. Det märks inte lika väl som andra saker, eller hur?
Jag känner mig så nedtryckt av att inte få märkas, få vara lika mycket värd som en vanlig "arbetarkvinna" i dagens skandalösa samhälle.

Jag gräver mig djupt in i all denna sörja. Jag kallar samhället för "Dagens skandalösa samhälle", nästan så att jag tillochmed tänker döpa det till dagens skandalösa jävla samhälle. Det finns många vuxna som känner att de också vill ha mer uppmärksamhet. Uppmärksamhet för att de tar hand om oss, tar hand som samhället, bygger upp samhället. Ja, sådär värst mycket utan de vuxna skulle vi ju faktiskt inte vara. De gör vårat samhälle, de får uppmärksamhet som de ska få, de märks, de syns, de hörs. 
De trycker ner ungdomarna, skyller 80% av städernas kriminalitet på ungdomarna. Det är så, vi står för mycket av all kriminalitet, men vilkas fel är det? Eller så kanske man inte ska säga, men på grund av vad och vilka är det? Varför är vi de som står för kriminaliteten?
Vi får inte höras. Säger vi emot blir det rubriker om ungdomar som gjort uppror. Vi rasar mot samhället.
Det gör vi inte alls! Vi vill bara märkas, visa att finns, att vi inte är bara kriminalitet, misshandel, våld och droger.
Vi är så mycket mer, som jag tidigare nämnt, så är vi Er och samhällets.. Framtid.