TovehTyckerOm

There is a something to cry for

Det finns något inom mig som saknar så att det knappt går att sakna mer. Mitt så sociala vanliga tal har tonats ner till något halvtyst, tråkigt osocialt mummel. Jag är hela tiden vännen som står på sidan av och lyssnar till den lyckliga kärlekshistorien och jag är vännen som står brevid och tröstar över bråket inom förhållandet. Jag är vännen som står och hör till ljuden av berättelser, söta som socker.

Jag är vännen som finns där
Men ändå inte riktigt finns.
Jag är vännen som ser och bryr sig
Men ändå inte riktigt alls.

Jag börjar faktiskt ledsna. Folk får höra saker för att man litar på dom, och sen utnyttjar dom det. Fan, vad jag blir förbannad. Sådär jättebra känns det ju inte när det man har tas ifrån en.
Jag vill ut. Ut och gå . Men jag vettefan med vem, och ingen vill med ut heller.
Jävlar, jag känner mig omtyckt.  Men jag ska väl inte säga något. Förut ville inte jag följa med ut. Inte för att det var så många som frågade, men iallafall.

Btw, till dig; Du är så jävla falsk. Under vår tid så var hon allt du pratade om, och så gör du sådär mitt framför ögonen på mig. Det var ju pga att du pratade om henne som jag inte orkade att stanna? Förstog du inte det? Jävligt respektlöst, ni kan ju vara lite lugna iallafall, fan, du vet inte att det där sårar va?

Jag känner mig lite bortglömd.. Av folk.. Och utnyttjad.. Alltså det finns fortfarande folk som fortfarande är mina vänner och behanldar mig okej. Det ska ni inte bortse ifrån. Men dom andra då? Som är vänner, som inte riktigt beter sig som vänner? Inte för att det precis finns stadgar om hur en vänskap ska vara och hur man ska bete sig, men alltså. Vissa saker är att ta i med, som man kan genomskåda ganska klart, som glas ungefär. Snälla, snälla, snälla, SNÄLLA, sluta utnyttja mig. Jag blir så trött. Om jag skulle bete mig såhär mot er, hurfan jävla förbannade skulle inte ni bli då? Va?
Tänk efter lite. Tänk för i hela helvete efter lite grann.

Jag är ledsen. Märks det? Jag är hungrig, det kanske också märks. Men jag har inte PMS, det är en sak som är säker. Men just nu känner jag mig riktigt ensam, riktigt ledsen men samtidigt riktigt , riktigt arg. Det är inte riktigt.. kul. Jag känner känslor som jag inte vill känna, känner konstiga känslor över saker jag inte borde veta om,. Jag tänker på saker jag inte borde tänka på. Vissa saker borde egentligen aldrig ha hänt. Men på samma gång är man ändå tacksam för det som skett.
Men jag vill inte må dåligt. Inte nu. Inte fyra ynka dagar innan skolavslutning. Fan, jag orkar inte. Nejmen på riktigt, jag klarar inte av det här. Jag håller på att få något sorts nervöst sammanbrott typ. Usch, det låter som om jag håller på och dränker mig själv i självömkan, men det är inte så jag menar! Det är inte det budskapet jag vill gå ut med. Nej, nej, nej och åter nej.
Varför har inte biblioteken öppna såhär sent för? Jag vill ha nåt lugnt ställe att ta vägen till på kvällarna när det blir såhär. Usch, vad man känner sig misslyckad och värdelös. Men alla måste få ha sånahär dagar/kvällar/tider ibland. Det är ju dock sällan kul.. Ibland kan det vara skönt att vara ledsen. Men jag ser ingen som helst jävla nytta i det här. Ingen alls.

Klockan är 21.32 och solen har nästan precis gått ner. Nu är det ett tyst sommarmörkt mörker över Säter och ingenting känns lyckligt. Jag tänkte gå ut och sätta mig på balkongen och läsa lite, men det känns lite kyligt att sätta sig där nu, när inte solen skiner mot väggen där nu. Vad ska jag hitta på. Idag iallafall så var jag med Melissa och Linnea, vi solade, solade, solade, solade, solade lite mer, och sen drog vi till Grillen och käkade glass och strips, och sen solade vi lite mer på beachvolleyn, sen spelade vi... och så solade vi... och sen gick vi hemåt. Sen mötte jag pappa och Love i trappen påväg upp till mig,  de skulle iväg och bada, så jag följde med. Badade.. När jag la mig på handduken så blev jag deprimerad, kom att tänka på *text saknas* och blev lite dyster. Så åkte vi hem , och nu är jag än mer dyster. Nyss var jag näst intill förbannad, nu vet jag inte. Mer.. Någon djup kvällsdeppression. Jag kan ju inte påstå att det blir bättre av att sitta och skriva här hur man känner/mår heller, det blir lite värre, då man tänker efter på vad man ska skriva, och det jag tänkte skriva om idag var ju om mina känslor. Man gräver efter känslorna och när man hittar dom så växer dom, och växer.. Och växer.. Ju mer man skriver. Vilket är lite jobbigt, så snart kommer jag brista ut i gråt, känna självömkan och snart efteråt kommer jag bli jättearg. Jätte, jätte, jättearg.
Så jag tror att jag slutar blogga här. Precis här.